“LUL” – ungdomars särbehandling under brottsutredning

“Det krävs enligt lagstiftningen betydligt mer för att domstolen ska häkta en misstänkt under 18 år. I regel krävs misstankar om allvarlig brottslighet i kombination med starka häktningsskäl och att andra alternativ inte bedöms möjliga.”

Beräknad lästid: 6 minuter.

Lagen om unga lagöverträdare (LUL)

Detta inlägg ger en överblick av lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare (LUL) och går igenom förutsättningarna för anhållande och häktning av misstänkta under 18 år.

I utredningar med misstänkta under 21 år ska vid sidan om rättegångsbalken LUL tillämpas. Den som begår brott före 15 års ålder kan inte straffas (1 kap. 6 § brottsbalken). Person som fyllt 15 år är således sk. straffmyndig. Med underårig avses straffmyndig person som ännu inte fyllt 18 år. Med minderårig avses person under 15 år. LUL behandlar ärenden mot misstänkta som är under 21 år, så kallade ungdomsärenden. Med unga avses personer fyllda 18 år, men ej fyllda 21 år.

De flesta bestämmelser i LUL är tillämpliga vid brottsutredningar mot underåriga misstänkta. 31 – 38 §§ rör dock förutsättningarna för brottsutredningar mot minderåriga. 

LUL innehåller 39 paragrafer. Översiktligt reglerar paragraferna följande.

1 §: Lagens tillämpningsområde.

2 §: Förundersökningsledningen vid utredningar mot underårig.

4 §: Skyndsamhetskrav vid utredningar mot underårig och sexveckorsfristen (sk. LUL-fristen).

5 §: Underrättelse till vårdnadshavare och kallelse av dessa till förhör.

6 §: Underrättelse till socialnämnden vid misstanke mot underårig eller frihetsberövande.

7 §: Socialtjänstens närvaro vid misstänktförhör med underårig.

8 §: Åklagarens möjlighet att inte utreda nyupptäckta brott som begåtts innan en underårig misstänkt fått straffvarning.

9 §: Åklagarens åtalsprövning när misstänkt som är placerad på hem enligt LVU och hörande av föreståndare för hemmet inför åtalsbeslutet.

10 §: Åklagarens möjlighet att inhämta personutredningsyttrande avseende den misstänkte.

11 §: Begärande av yttrande från socialtjänsten om den underårige och yttrandets innehåll.

12 §: Tiden för yttrandet från socialtjänsten.

13 §: Polisanställds möjlighet att uppmana en underårig att avhjälpa och begränsa skada på grund av sitt brott.

14 §: Kvarhållande i upp till tre timmar av underårig som åklagaren beslutat att inte anhålla.

15 §: Åklagarens utökade möjlighet att utfärda strafföreläggande för underåriga vid förmodat bötesstraff.

16 §: Åklagarens möjlighet att meddela straffvarning (åtalsunderlåtelse för underåriga).

17 §: Förutsättningar för straffvarning.

18 §: Underrättelse om straffvarning vid personligt möte med åklagaren.

19 §: Innehåll personliga mötet för straffvarning.

20 §: Underrättelse och personligt möte vid åtalsunderlåtelse.

21 §: Underrättelse till socialnämnd vid straffvarning som innefattar nämndens åtgärder.

22 §: Skötsamhetskrav vid straffvarning och återkallelse av straffvarning.

23 §: Krav på synnerliga skäl för häktning av underårig.

24 §: Förordnande om offentlig försvarare för underårig.

25 §: Särskilt utsedda domare vid ungdomsmål.

26 §: Domstols underrättelse till vårdnadshavare och socialnämnd om rättegång i mål mot underårig, samt vårdnadshavares medverkan vid rättegången.

27 §: Rättegång i ungdomsmål och möjligheten till att ha stängda dörrar.

28 §: Krav på yttrande från socialtjänsten vid påföljderna ungdomsvård eller fängelse mer än tre månader.

29 §: Skyndsamhetskrav i domstol och frist att hålla rättegång inom två veckor vid underårig åtalad.

30 §: Muntligt avkunnande av dom i ungdomsmål.

30 a §: Avkunnande av dom och vårdnadshavares medverkan i mål om undanröjande av ungdomsvård.

30 b §: Åklagares möjlighet att besluta om varning vid misskötsamhet av påföljderna ungdomsvård, ungdomsövervakning och ungdomstjänst, samt personligt möte i samband med detta.

31 §: Utredning om brott av minderårig.

32 §: Förutsättningar för brottsutredningen mot minderårig och förundersökningsledarskap i dessa ärenden.

32 a §: Juridiskt biträde vid brottsutredning mot minderårig.

33 §: Underrättelse till vårdnadshavare i samband med brottsutredning mot minderårig.

34 §: Underrättelse till socialnämnd vid brottsutredning mot minderårig.

35 §: Allmänhetens möjlighet att gripa minderårig.

36 §: Beslag, husrannsakan, kroppsvisitation, fotografi och fingeravtryck vid brottsutredning mot minderårig.

36 a §: Kroppsbesiktning vid brottsutredning mot minderårig.

36 b §: Åklagarens möjlighet att besluta om kroppsbesiktning för att utreda narkotikabruk av minderårig.

36 c §: Kvarhållande för kroppsbesiktning av minderårig.

36 d §: Provtagningen av den minderårige vid kroppsbesiktning.

36 e §: Hänvisning till regler i RB vid kroppsbesiktningen av minderårig.

36 f §: Lagstöd vid användande av tvångsmedel mot minderårig.

37 §: Redovisning av utredningsprotokoll till socialnämnd vid brottsutredning mot minderårig.

38 §: Åklagares möjlighet till bevistalan i domstol vid brott av minderårig.

39 §: Samverkan mellan myndigheter om ungdomsärenden.

---

I LUL kan vissa grundprinciper urskiljas som lagstiftaren satt upp gällande unga som misstänks för brott.

• Ungdomsärenden ska i större utsträckning än andra ärenden handläggas av särskilt utsedd personal som har kompetens, intresse och fallenhet för att arbeta med ärendetypen. Detta ges uttryck genom att förundersökningsledaren genom intresse och fallenhet för arbete med unga lagöverträdare vara särskilt lämpad för uppgiften (2 § 1 st) och att det ska finnas särskilt utsedda ungdomsdomare vid domstolarna (25 §). Vidare ska utredningsledaren för utredningar om brott som kan misstänkas begåtts av minderåriga ska genom intresse och fallenhet för arbete med unga lagöverträdare vara särskilt lämpad för uppgiften (32 § 3 st).

• Ungdomsärenden ska handläggas med högre prioritet genom att skyndsamhetskraven medför att ärendena behöver handläggas med förtur. Beslut i åtalsfrågan normalt ska fattas senast sex veckor efter att den misstänkte delgetts brottsmisstanke (4 §) och processen i domstol ska ske skyndsamt och rättegången hållas inom två veckor från att åtal väckts (29 §). Domen i ungdomsmål ska normalt avkunnas muntligen direkt efter rättegången (30 §). Vidare kan åklagaren hämta in personutredning vid behov (10 §), vilket syftar till att handläggningen i domstolen inte ska fördröjas av att domstolen behöver hämta in yttrandet. När åklagaren beslutar om straffvarning ska den underårige underrättas vid ett personligt möte som ska hållas inom två veckor (18 §). Utredningar då en minderårig kan misstänkas för brott ska bedrivas med särskild skyndsamhet och ska normalt avslutas inom tre månader (32 § 2 st).

• Unga misstänkta ska särbehandlas i straffsystemet och visas större hänsyn, ges extra stöd och en mer förlåtande och stödjande syn råder i straffhänseende. Detta manifesteras i lagen genom följande.
  • Om den underårige tidigare varit föremål för utredning ska samma förundersökningsledare i möjligaste mån utses i kommande utredningar (2 § 2 st). Detsamma gäller vid utredningar mot minderåriga (32 § 4 st).
  • Om det strider mot den unges bästa ska inte vårdnadshavare underrättas (5 § 3 st).
  • Särskild åtalsprövning när den misstänkte är intagen vid ett ungdomshem med stöd av LVU (9 §).
  • Åklagaren ska tillämpa ungdomsreduktion av straffet vid utfärdande av strafföreläggande (15 §).
  • Det finns en särskild typ av åtalsunderlåtelse för underåriga – straffvarning (16 §). Denna kan används när den underårige får vård och stöd eller när brottet uppenbart skett av okynne eller förhastande (17 §). Det senare anses vanligt vid ringa stöld i butik eller missbruk av urkund genom att använda en annans ID-handling för att komma in på en nöjestillställning. 
  • En underårig får endast anhållas eller häktas om det finns synnerliga skäl (23 §).
  • Den underårige ska få en offentlig försvarare om det inte är uppenbart att behov saknas (24 §). Detsamma gäller normalt för minderåriga men då kallas det juridiskt biträde istället för offentlig försvarare (32 a §).
  • Rättegångar mot unga för brott med fängelse i straffskalan ska planeras så inte målen tilldrar sig uppmärksamhet. Domstolen får hålla rättegången inom stängda dörrar om offentlighet är till uppenbar olägenhet för den unga åtalade (27 §). Någon motsvarande bestämmelse om stängda dörrar finns inte beträffande unga målsäganden som även kan drabbas av olägenhet av att rättegången är offentlig.
  • Det krävs synnerliga skäl för att inleda utredning av brott som kan misstänkas ha begåtts av minderåriga som inte fyllt 12 år (31 § 4 st).
  • Det krävs särskilda skäl för att använda tvångsmedlen beslag, husrannsakan och kroppsvisitation mot minderårig (36 §), samt synnerlig vikt för kroppsbesiktning av minderårig (36 a §). När det gäller misstanke minderårigs om bruk av narkotika finns en särskild möjlighet till kroppsbesiktning som inte kräver synnerlig vikt (36 b §). Förutom hämtning till förhör och kvarhållande i samband med detta är de nämnda tvångsmedlen de enda som får användas mot en minderårig (36 f §).  
  • Minderårig som ska kroppsbesiktigas får endast kvarhållas tre timmar för åtgärden eller ytterligare tre timmar om det finns synnerliga skäl (36 c §).

• Vid ungdomsärenden berörs flera andra aktörer som socialtjänst och vårdnadshavare. Dessa behöver ha information och behöver medverka i olika delar under handläggningen.
  • Vårdnadshavare och socialtjänsten ska underrättas vid skälig misstanke mot underårig och kallas att närvara vid misstänktförhöret (5-7 §§).
  • Vårdnadshavare och socialtjänst ska underrättas om frihetsberövande av underårig och skälen för detta (5 § 1 st och 6 § 2 st).
  • Yttrande från socialtjänsten ska inhämtas avseende underårig misstänkt och dennes personliga förhållanden, helst redan i samband med att brottsmisstanke delges (11 §).
  • En gripen underårig som inte anhålls kan hållas kvar i upp till tre timmar för att kunna överlämnas till föräldrarna eller socialtjänsten (14 §).
  • Om åklagaren beslutar om straffvarning ska vårdnadshavarna kallas till det personliga mötet som ska hållas inom två veckor från beslutet. Vidare bör socialtjänsten ges möjlighet att närvara vid mötet (18 §). Om straffvarningen är kombinerad med att den underårige ska beredas åtgärder inom socialtjänsten ska socialnämnden underrättas om beslutet (21 §).
  • Om åtal väcks ska domstolen underrätta vårdnadshavare om tid för rättegång i målet. Om socialtjänsten yttrat sig om den underårige i ärendet ska även socialnämnden informeras om tiden (26 §). 
  • Om fängelse finns i straffskalan för brottet ska vårdnadshavare normalt höras vid rättegången (26 §). Detta sker i regel under personaliadelen under rättegången.
  • Vårdnadshavare och socialnämnden ska normalt underrättas om en minderårig kan misstänkas för brott och att utredning inletts. Vårdnadshavaren och socialnämnden ska även kallas till förhöret med den minderårige (33-34 §§).
  • När utredning mot minderårig ska socialnämnden tillsändas ett protokoll över utredningen (37 §).
  • Myndigheter som handlägger ärenden som rör unga ska lokalt och regelbundet samverka (39 §).

Sammanfattningsvis behöver brottsutredande myndigheter tillämpa LUL vid sidan om rättegångsbalken och förundersökningskungörelsen i utredningar som rör unga misstänkta. Lagen sätter upp en del ytterligare krav och ålägger myndigheterna att prioritera dessa utredningar. Vidare finns ett utökat informations- och samverkanskrav eftersom det inom detta område finns fler intressenter och aktörer inblandade såsom socialtjänsten och vårdnadshavare.  

Särskilt om anhållande och häktning av underåriga

Något som ofta diskuteras är frihetsberövande av ungdomar och jag tänkte därför gå igenom översiktligt vad som gäller. Det är ett av de område där det förekommer att särskilt åklagare får motta kritiska synpunkter och då när åklagaren beslutar att en ung misstänkt ska friges och inte ska anhållas. Det krävs enligt lagstiftningen betydligt mer för att domstolen ska häkta en misstänkt under 18 år. I regel krävs misstankar om allvarlig brottslighet i kombination med starka häktningsskäl och att andra alternativ inte bedöms möjliga.

Enligt 24 kap. 6 § rättegångsbalken (RB) får den misstänkte anhållas av åklagare i avvaktan på rättens prövning av häktningsfrågan. Skälen för häktning ska då vara uppfyllda. Enligt 24 kap. 1 § RB får en misstänkt häktas som är på sannolika skäl misstänkt för ett brott som har fängelse 1 år eller mer i straffskalan om det finns risk:

• att den misstänkte håller sig undan utredning, rättegång och straff (sk. flyktfara),
• att den misstänkte förstör bevis eller försvårar sakens utredning (sk. kollusionsfara eller utredningsskäl), eller
• att den misstänkte begår nya brott på fri fot (sk. recidivfara).

Om misstanken rör ett brott som har minst fängelse i 2 år som straffskala, ska häktning ske, om det inte är uppenbart att skäl till häktning saknas (sk. tvåårsregeln, även felaktigt kallad obligatorisk häktning trots att det inte är obligatoriskt utan endast en praktisk huvudregel för häktning).

Proportionalitetsprincipen gäller vid häktning som andra tvångsmedel. Häktning får ske endast om skälen för häktning väger upp det intrång eller men som åtgärden innebär för den misstänkte (24 kap. 1 § 3 st RB).

Enligt 23 § LUL får den som inte har fyllt 18 år häktas endast om det finns synnerliga skäl. Kravet på synnerliga skäl gäller även när det är fråga om att anhålla en misstänkt under 18 år. “Synnerliga” på juristspråk betyder vanligtvis i utpräglade undantagsfall. Det ställs alltså väsentligt högre krav för anhållande av en ungdom än för en vuxen.

I 24 kap. 4 § RB anges att om häktning, bl.a. på grund av den misstänktes ålder, kan befaras medföra allvarligt men, får häktning bara ske om det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan ordnas. En häktning kan alltid befaras medföra allvarligt men för en misstänkt under 18 år (se NJA 2015 s. 649, p 9). Enligt förundersökningskungörelsen (FUK) 26 § ska åklagaren så snart det kan ske försöka ordna nödvändig övervakning i stället för ett fortsatt frihetsberövande. Om övervakning ordnas ska anhållandet hävas enligt 28 § FUK. 

De begränsningarna i möjligheterna att häkta personer under 18 år som lagstiftaren satt upp innebär sammantaget att häktning endast ska tillgripas i undantagsfall.

Barnkonventionen gäller numera som lag i Sverige. Enligt barnkonventionen artikel 3.1 ska barnets bästa komma i främsta rummet. I fråga om frihetsberövanden av barn stadgas i artikel 37 (b) att inget barn får olagligt eller godtyckligt berövas sin frihet. Gripande, anhållande, häktning, fängslande eller andra former av frihetsberövande av barn ska ske i enlighet med lag och får endast användas som en sista utväg och för kortast lämpliga tid.

Högsta domstolen (HD) har i NJA 2015 sid 649 uttalat att synnerliga skäl för häktning ska bedömas med hänsyn främst till den misstänktes ålder och brottslighetens allvar. Av betydelse är också styrkan i de särskilda häktningsskälen. Vid bedömningen ska särskild hänsyn normalt inte tas till att det återstår kort tid till rättegången. Detta innebär att synnerliga skäl oftare kan finnas om den misstänkte är 17 år än när den misstänkte är 15 år (ju yngre, desto starkare skäl krävs), samt att synnerligare skäl oftare finns när den misstänkta brottsligheten bedöms ha ett högt straffvärde. Det innebär också att de grundläggande häktningsskälen (flyktskäl, utredningsskäl eller skälet risken för nya brott) i regel måste vara särskilt starka för att synnerliga skäl ska finnas.

I RH 2004:61 häktade hovrätten en för mord misstänkt 16 åring av utredningsskäl och med tillämpning av den sk. tvåårsregeln. Det rörde sig alltså om ett mycket allvarligt brott och risken för att utredningen försvåras om restriktionerna inte effektivt upprätthålls framstod som överhängande enligt hovrätten. Hovrätten ansåg att betryggande övervakning på särskilt ungdomshem inte kunde ersätta häktning.

Justitieombudsmannen (JO) har i JO 1996/97 (sid 56, har sid 68 i det länkade elektroniska dokumentet) ansett att anhållandet av ungdom 16 år för stöld av en plånbok (ej grov stöld) inte varit rättsenlig med hänsyn till den misstänktes ålder och den förväntade påföljden. Straffet i fallet blev efter ungdomsreduktion böter och enligt 24 kap 1 § 4 st RB får häktning inte ske om det kan antas att den misstänkte kommer att dömas endast till böter.

JO har även i JO 2016/17 s 427 ansett att det brott som en 15-åring misstänktes för (försök till stöld ur ett skåp i ett omklädningsrum) inte var tillräckligt allvarligt för att det kan anses ha varit proportionerligt att anhålla honom oavsett hur starka utredningsskäl var. Omständigheterna var enligt JO långtifrån sådana att det fanns synnerliga skäl för häktning, och det fanns därmed inte tillräckliga förutsättningar för anhållande.

Riksåklagaren har gett ut riktlinjer om bl.a. frihetsberövande av ungdomar i syfte att åklagare ska tillämpa reglerna lagenligt och enhetligt (Avsnitt 3 i RåR 2006:3). Anvisningarna synes i centrala delar bygga på HD:s dom NJA 2015 sid 649 och JO:s bedömningar. Bedömningen av synnerliga skäl ska göras främst utifrån straffmätningsvärdet (brottslighetens straffvärde för en vuxen med avdrag för s.k. ungdomsreduktion). Även styrkan i de särskilda häktningsskälen är en viktig faktor. Andra omständigheter, särskilt brottets karaktär, har också viss betydelse. Det kan handla om brott som bedöms allvarliga utan att det fullt ut återspeglas i straffvärdet, t.ex. allvarliga vålds- eller sexualbrott. Att ett frihetsberövande kan förväntas bli kort kan dock inte beaktas.

I riktlinjerna finns en tabell utifrån straffvärde för vuxen och straffmätningsvärde med tre olika nivåer: Då synnerliga skäl i princip inte finns (röd), när synnerliga skäl i vissa fall kan finnas (orange) och då synnerliga skäl ofta kan finnas (grön).

Av detta kan slutsatsen dras att det normalt krävs misstanke om brott med ett straffvärde på 2 års fängelse och uppåt (för en vuxen) för att anhållande av misstänkt under 18 år ska bli aktuellt. Det kan dock räcka med ett straffvärde på 6 mån – 1 år 10 mån (för en vuxen) om det finns starka skäl i övrigt. Är straffvärdet på 1 mån – 5 mån (för en vuxen) är utrymmet för anhållande av misstänkt under 18 år mycket litet. Kan straffvärdet efter ungdomsavdrag antas ligga på bötesnivå finns inget utrymme alls för anhållande.

Exempel på några brotts bedömda straffvärde för en vuxen och kommentar om anhållande av misstänkt under 18 år:

• Ringa stöld i butik (fd. snatteri): böter. Ej möjligt anhålla.
• En vanlig stöld: ca 1 – 3 mån fängelse. Ej synnerliga skäl.
• Häleri: ca 1 mån fängelse. Ej synnerliga skäl.
• Tillgrepp av fortskaffningsmedel: ca 1 – 2 mån fängelse. Ej synnerliga skäl.
• Grov stöld genom fickstöld av plånbok: ca 6 mån fängelse. Synnerliga skäl kan finnas i undantagsfall om häktningsskälen är väldigt starka och misstänkt är närmare 18 år än 15 år.
• En inbrottsstöld (bostad): ca 1 års fängelse. Synnerliga skäl kan finnas om starka häktningsskäl, särskilt om misstänkt är närmare 18 år än 15 år.
• Ett vanligt personrån: ca 1 – 1 år 6 mån fängelse. Synnerliga skäl kan finnas om starka häktningsskäl, särskilt om misstänkt är närmare 18 år än 15 år.
• En misshandel genom knytnävsslag i ansiktet: ca 1-3 mån fängelse. Ej synnerliga skäl.
• En grov misshandel, t.ex. brutal misshandel där flera förövare sparkar en liggande i huvudet: ca 1 år och 6 mån. Synnerliga skäl kan finnas om starka häktningsskäl, särskilt om misstänkt är närmare 18 år än 15 år.
• Muntligt olaga hot: böter. Ej möjligt anhålla.
• Grovt olaga hot genom kniv mot hals eller hota med en riktig pistol: ca 9 mån – 1 år 2 mån fängelse. Synnerliga skäl kan finnas om starka häktningsskäl, särskilt om misstänkt är närmare 18 år än 15 år.
• En våldtäkt av normalgraden: ca 2 – 3 års fängelse. Synnerliga skäl finns i regel, särskilt om misstänkt är närmare 18 år än 15 år.
• Grovt vapenbrott genom innehav av laddat vapen på allmän plats: ca 2 – 2 år 6 mån fängelse. Synnerliga skäl finns i regel, särskilt om misstänkt är närmare 18 år än 15 år.

Av riktlinjerna framgår även att om polisen gripit en ungdom och åklagaren kan konstatera att det att det står klart att det saknas skäl för fortsatt frihetsberövande ska gripandet hävas utan att det vanliga gripandeförhöret hålls med den gripne. Så rör det misstanke om ett brott som har straffvärde på kortare fängelsestraff för en vuxen (t.ex. enkel stöld, vanlig misshandel eller ett häleri) är det generellt tämligen ogjort för polisen (och troligen felaktigt) att gripa den misstänkte. Gripandet ska då normalt hävas av åklagaren.

(Du kanske också är intresserad av att läsa inläggen Straffet för mord – en juridisk soppa eller hets mot folkgrupp – ett ordningsbrott.)

---