Hets mot folkgrupp – ett ordningsbrott

“Ur ett ordningsperspektiv känns det märkligt att enstaka hatiska och rasistiska kommentarer på sociala medier bestraffas som brott mot allmän ordning medan politiska rörelser med en rasistisk våldsideologi tillåts organisera sig, bilda opinion och demonstrera på gator och torg.”

Beräknad lästid: 7 min

Förkortningar: BrB = Brottsbalken (huvudlagen med straffbestämmelser)

I podcasten Sista måltiden #19 Race Hustlers uppgav en av poddeltagarna 70 min 30 sek in i avsnittet följande:

“…det fanns en dom där två kompisar sitter på bussen och de säger N-ordet till varandra och att inte det är olagligt, men att om en tredje person på bussen är svart och hör det här, anmäler dom för hets mot folkgrupp då blir de fällda i tingsrätten. Då är praxis att det blir hets not folkgrupp om tredje part som är svart eller det berör, hör och blir kränkt, då är det hets mot folkgrupp”.

Detta är felaktigt och en misstolkning av brottet hets mot folkgrupp. Det behöver inte vara någon berörd som hör uttalandet eller blir kränkt, brottet är ett brott mot allmän ordning och inte ett brott som riktas mot en specifik person. Det behöver inte vara någon som blir kränkt av uttalandet och brottet har inget direkt brottsoffer. Det är kollektivt bestämda grupper som skyddas, inte enskilda identifierbara individer.

När hets mot folkgrupp diskuteras i sociala medier förekommer en del missförstånd kring brottet och tänkte därför gå igenom det omdiskuterade brottet i ett inlägg.

Vad är ett hatbrott?

Först och främst kan det vara bra att definiera uttrycket hatbrott som förekommer i olika sammanhang. Hatbrott är brottet hets mot folkgrupp (BrB 16 kap. 8§), brottet olaga diskriminering (BrB 16 kap. 9 §) eller andra brott med ett hatbrottsmotiv. Hatbrottsmotiv definieras i straffskärpningsregeln i BrB 29 kap. 2 § 7:

“att kränka en person, en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning, könsöverskridande identitet eller uttryck eller annan liknande omständighet“

Den utsatte behöver inte rent faktiskt tillhöra någon av grupperna som anges i straffskärpningsregeln. Det är tillräckligt att gärningspersonen uppfattar att den utsatte tillhör eller representerar en sådan grupp. Inte bara minoritetsgrupper kan utsättas för brott av hatbrottsmotiv. Om ett brott begås med diskriminerande motiv mot en majoritetsgrupp, t.ex. etniska svenskar i Sverige, kan det vara frågan om hatbrottsmotiv enligt förarbetena.

(Läs mer om rättskällan förarbete här)

I sammanhanget kan det vara värt att nämna att brottet förolämpning inte får åtalas av någon annan än målsäganden (BrB 5 kap 5 §). Åklagare får alltså normalt utreda och åtala för brottet på vanligt sätt. Men om brottet riktar sig mot någon som är under arton år eller om målsäganden anger brottet till åtal, får åklagaren väcka åtal om det anses påkallat från allmän synpunkt och åtalet avser förolämpning med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck. Detta innebär att det kan vara värt att polisanmäla förolämpningar med hatbrottsmotiv och att åklagaren i vissa fall kan driva saken genom allmänt åtal.

Hatbrottet hets mot folkgrupp

Nu specifikt om hatbrottet hets mot folkgrupp. Syftet med brottet är att förhindra det icke önskvärda och för hela samhället potentiellt farliga i att en grupp i befolkningen förföljs på grund av sin härkomst, religiösa tro, sexuella läggning eller liknande som räknas upp i bestämmelsen som en skyddad grupp.

Den som i ett uttalande eller i ett annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter.

Om brottet är grovt döms för grov hets mot folkgrupp till fängelse i lägst sex månader och högst fyra år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om meddelandet haft ett särskilt hotfullt eller kränkande innehåll och spritts till ett stort antal personer på ett sätt som varit ägnat att väcka betydande uppmärksamhet.

Det krävs således fyra rekvisit (rättsliga förutsättningar) för brottet hets mot folkgrupp:

1. Ett uttalande eller annat meddelande som
2. ska ha spridits, och
3. hotat eller uttryckt missaktning
4. för en folkgrupp eller en annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck.

Brottet ska ha begåtts med uppsåt (med insikt/avsikt) enligt grundregeln i BrB 1 kap 2 § 1 st. Alla fyra rekvisiten ska vara uppfyllda och vara täckta med uppsåt för att straffansvar ska inträda.

(Läs här om att förstå och tolka lagbestämmelser).

Hets mot folkgrupp finns i 16 kap. BrB. Brotten i det kapitlet är brott mot allmän ordning. Det finns därför ingen målsägande (brottsoffer) vid brottet hets mot folkgrupp (dom NJA 1978 s. 3). Skadeståndstalan på grund av hets mot folkgrupp kan därför inte föras av den drabbade gruppen eller någon som kränkts av ett uttalande eller meddelande. Man kan se det som att individerna i gruppen skyddas indirekt och det är endast gruppen som helhet och kollektiv som skyddet omfattar. Däremot kan andra brott ha begåtts i samband med brottet hets mot folkgrupp som kan föranleda målsägandetalan på grund av brott såsom förolämpning, ofredande och olaga hot.

Rekvisit 1 – uttalande eller meddelande

Med uttalande menas muntligt förmedlande uppgifter och olika former av utrop. Detta vållar inga särskilda tillämpningsproblem. Med meddelande förstås i princip alla andra sätt att förmedla ett budskap eller vidarebefordra en viss information, t.ex. skriftliga meddelande oavsett om de förekommer på en papperslapp, banderoll, fana, anslagstavla, internetsida eller ett flöde i sociala medier. Vidare omfattas meddelanden genom symboler, bilder eller andra attribut såsom bärande av märken, emblem, armbindlar eller fanor. Därmed är begreppet annat meddelande väldigt brett och kan innefatta en mängd olika uttrycksformer att förmedla ett budskap direkt eller indirekt.

Rekvisit 2 – spridning

För straffbarhet krävs att meddelandet spritts till fler än endast ett fåtal personer. Spridningen behöver inte vara offentlig utan spridning av meddelande intern inom en grupp, verksamhet eller organisation omfattas. Uttalanden eller meddelande inom en rent privat sfär omfattas dock inte av spridningskravet. Det är tillräckligt att uttalandet eller meddelandet spritts på ett sätt som kunnat uppfattas av en skara personer. Om personerna rent faktiskt uppfattat och tillgodogjort sig budskapet påverkar normalt inte straffansvaret.

Exakt hur många personer som ska haft möjlighet att uppfatta uttalandet eller meddelandet går inte att säga. Det borde krävas i vart fall att ca. fem till tio personer ska ha kunnat uppfatta uttalandet eller meddelandet. I den prejudicerande (vägledande) domen NJA 1999 s. 702 bedömde Högsta domstolen (HD) att fyra personer inte tillräckligt för att spridningskravet skulle vara uppfyllt.

Rekvisit 3 – Hot eller missaktning

Med hot kan avses andra hot än de som kan betecknas som olaga hot enligt BrB 4 kap 5 §, t.ex. för att de inte anses ägnade att hos den hotade framkalla allvarlig rädsla för egen säkerhet. Det vanligaste och det som skapar tolkningsproblem är dock missaktande uttryck.

Med missaktning menas nedsättande omnämningar, kränkande omdömen och förlöjliganden. Svepande uttalanden som uttrycker missaktning mot en hel folkgrupp och förmedlar en innebörd att gruppen ska särbehandlas negativt eller ska anses vara mindre värd omfattas. Uttryck för missaktning genom indirekta hänvisningar till öknamn, nedsättande uttryck eller annan kränkande benämning av de skyddade grupperna i allmänhet omfattas också av det straffbara området.

Det är dock tillåtet att anföra saklig kritik som berör en viss grupp. Gränserna är inte klara och mot straffbarhet står andra viktiga intressen som yttrandefriheten eller opinionsfriheten. Eftersom straffbestämmelsen innebär en begränsning av yttrandefriheten ska den tolkas restriktivt. Att föra en saklig diskussion som berör de skyddade grupperna är inte straffbart. För straffbarhet krävs att det är fullt klart att uttalandet överskrider gränsen för en saklig och rimlig diskussion rörande skyddade gruppen. Att diskutera eller kritisera en skyddad grupps levnadssätt eller uppfattningar kan inte heller anses straffbart. Bestämmelsen får inte utgöra hinder mot opinionsfriheten eller ett hot mot den fria åsiktsbildningen. Påståenden som bäst bemöts eller tillrättaläggs i en fri och öppen debatt ska i regel inte omfattas av straffbestämmelsen.

Bedömningen av om ett visst meddelande utgör hets mot folkgrupp ska ske utifrån sammanhanget och syftet med uttalandet eller meddelandet. Bedömningen ska framför allt ske med utgångspunkt i det budskap som förmedlas, istället för en textkritisk granskning av enskilda delar. Viktigt är hur mottagare har haft anledning att uppfatta innehållet i uttalandet eller meddelandet.

Även nedlåtande uttryck som riktas mot en viss person kan omfattas om det samtidigt uttrycker missaktning för en skyddad grupp. Nyligen dömde HD en person för att ha skrivit ˮÄckliga muslimjävelˮ och länkat till en
artikel som handlade om en man av utländsk härkomst som påstods ha begått en hedersrelaterad våldtäkt (“Kommentaren i Facebookgruppen”, dom 2020-12-21, B 5987-19). Fallet rörde en kommentar till ett inlägg i Facebookgruppen Politikfakta. Den åtalade förklarade att han skrev kommentaren i vrede mot förövaren och att den var riktad endast mot den personen. HD kom fram till att det var fråga om ett kränkande värdeomdöme som helt klart överskred gränsen för saklig kritik och debatt och dömde för hets mot folkgrupp.

I rättsfallet NJA 1996 s. 577 prövade HD om bärande av symboler som kan förknippas med nazistiska rörelser och deras idéer kan vara ett sätt att sprida missaktning. Den i målet åtalade gärningen bestod i att den tilltalade burit bl.a. solkors, kugghjul och sädessax, märken med örn med odalruna. Enligt åklagaren representerade symbolerna en våldsinriktad ideologi med förhärligande av den ariska rasen. HD fann att genom att bära symbolerna hade den tilltalade spritt ett meddelande som uttrycker hot och missaktning för andra folkgrupper. HD ansåg att örnen och lagerkransen, genom sin likhet med symboler frekvent använda i Nazityskland, gav en tydlig koppling till tredje riket. Övriga märken ansågs kunna förknippas med symboler använda av nazistiska rörelser under 1930- och 1940-talen. Vissa symboler fick enligt HD anses vara i hög grad förknippade med idéerna om rasöverlägsenhet och rashat som ledde till förföljelse och utrotning särskilt av människor av judisk härkomst och som är intimt förbundna med dessa rörelsers ideologi. Hakkorset tas av HD upp som ett exempel på en symbol som förknippas med en allmän nedvärdering av andra folkgrupper än den nordiska. Av rättsfallet kan även dras slutsatsen att det är viktigt att göra en helhetsbedömning av budskapet eller meddelandet, att t.ex. bära vissa symboler som enskilt inte i sig uttrycker missaktning, kan i sitt sammanhang med andra liknande symboler eller uttryck vid en helhetsbedömning anses sprida missaktning.

Vad som anses uttrycka missaktning kan förändras över tid och bero på kontexten. Tolkningen av om olika märken eller symboler utrycker missaktning måste därför göras utifrån omständigheterna i det enskilda fallet och hur dessa uppfattas i samhället.

Rekvisit 4 – Skyddade grupper

Grupper som skyddas från hotfulla och nedvärderande uttryck är de som förknippas med ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck.

Det är den utpekade gruppen som större kollektiv som skyddas. Bestämmelsen skyddar inte enskilda identifierbara individer. Förföljelse av en viss familj på grund av etnisk tillhörighet bestraffas inte som hets mot folkgrupp, men kan självklart utgöra andra brott som kan klassas som hatbrott.

Med en grupps etniska ursprung menas att de i gruppen har ett relativt enhetligt kulturmönster. Exempelvis ursprungsbefolkningar kan räknas hit och folkgrupper som kommer från en viss nation eller ett visst område.

Folkgrupp eller annan sådan grupp av personer omfattar även t.ex. gruppen invandrare, utlänningar eller andra liknande kollektiv eller avgränsade grupper. Skyddade grupper kan bestämmas av gemensamma egenskaper som kränkningarna eller de nedsättande omnämnanden anspelar på, t.ex. nedsättande benämningar som “svartskallar”.

2019 lades grunden könsöverskridande identitet eller uttryck till i lagtexten. Exempel på grupper som omfattas av skyddet är personer som uppfattar sig som icke-binära, transvestiter och transsexuella.

Inte endast minoritetsgrupper utan också större grupper skulle kunna skyddas av bestämmelsen om hets mot folkgrupp. Justitiekanslern (JK) har dock i beslut (5 november 2003, dnr 3217-03-30) funnit att syftet med straffbestämmelsen varit att tillförsäkra minoritetsgrupper ett extra skydd. Att någon uttrycker kritik mot svenskar torde inte ha varit avsett att träffas av bestämmelsen enligt JK. Det är tveksamt på vilket sätt storleken på gruppen har betydelse för straffbarheten, det får prövas från fall till fall med hänsyn till vad de nedsättande omdömena anspelar på.

Hets mot folkgrupp och yttrandefrihet

Hets mot folkgrupp inrymmer en avvägning mellan skyddet för typiskt sett utsatta grupper och yttrandefriheten. Det är en svår balansgång som domstolarna ställs inför. Lagstiftarens avsikt är inte att varje uttalanden eller meddelanden som innehåller omdömen om en av de skyddade grupperna, eller alla uttryck som kan tolkas som missaktning av grupperna, ska straffas. Det krävs att det är fullt klart att uttalandet överskridit gränsen för en saklig och rimlig diskussion rörande den skyddade gruppen. Det avgörande är hur meddelandet framstår vid en objektiv bedömning. Är det ett hyfsat rimligt inlägg i en debatt eller är huvudsyftet att hota eller kränka de skyddade grupperna?

Det ska även framhållas att rekvisitet hot eller missaktning av en skyddad grupp behöver vara täckt med uppsåt. Den som döms måste ha haft uppsåt (insikter/avsikt) att uttalandet eller meddelandet innefattat hot mot eller missaktning för den aktuella gruppen.

Vi är inte bara tillförsäkrade yttrandefrihet genom våra grundlagar. I bl.a. Europakonventionen finns också en artikel som rör yttrandefrihet – artikel 10. Europakonventionen gäller som lag i Sverige och domstolarna är skyldiga att tillämpa konventionen och tolka svenska rättsregler i ljuset av denna. Konventionen stadgar rätten att yttra åsikter men ger även tillåtelse för konventionsstaterna att ha inskränkningar och straffpåföljder om de framgår av lag och är nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till bl.a. förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter. Det senare undantaget blir främst aktuellt vid straffstadgandet hets mot folkgrupp som kan sägas skydda gruppers rykte och rättigheter.

Ett rättsfall i HD kom att handla om skärningspunkten mellan å ena sidan hets mot folkgrupp och å andra sidan religionsfriheten och yttrandefriheten enligt Europakonventionen. “Predikan i Borgholm”, NJA 2005 sid 805, handlade om en predikan som innehöll nedsättande uttalanden om homosexuella. HD frikände pastorn och bedömde det sannolikt att Europadomstolen vid prövning skulle finna att en inskränkning av pastorns rättighet att förkunna sin i bibeln grundade uppfattning inte skulle vara proportionerlig och därmed skulle utgöra en kränkning av Europakonventionen. Eftersom det handlade till stor del om religionsfrihet och inte bara om yttrandefrihet, är det svårt att dra några generella slutsatser av domen kring skärningspunkten mellan just hets mot folkgrupp och yttrandefriheten, mer än att Europadomstolens praxis måste beaktas vid balansgången och att skyddet enligt Europakonventionen kan gå längre än det skydd som finns i våra grundlagar.

Ett annat rättsfall från HD som berörde yttrandefriheten är “Flygbladen på skolan”, NJA 2006 sid. 467. Fyra personer dömdes för hets mot folkgrupp för att ha delat ut ett hundratal flygblad på en skola. Flygbladen uttryckte delvis missaktning för gruppen homosexuella. HD pekade på att syftet med flygbladet hade kunnat uppnås utan att innehålla uttalanden som varit nedsättande för gruppen homosexuella. Fallet gick till Europadomstolen (Vejdeland och andra mot Sverige, dom 9 februari 2012, ansökan nr 1813/07). Europadomstolen kom fram till att Sverige inte brutit mot artikel 10. De flygblad som delades ut bedömdes inte som ett försök att starta en saklig debatt. Europadomstolen noterade att HD i sin dom hade beaktat klagandenas yttrandefrihet och konstaterat att denna rättighet också innebar skyldigheter. En sådan skyldighet var att undvika uttalanden som var onödigt kränkande. Ingen av klagandena hade dömts till fängelse, tre hade fått villkorlig dom och böter och en skyddstillsyn. Domstolen ansåg inte att dessa straff var för stränga i sammanhanget. Sammantaget fann domstolen att den fällande domen och de utdömda straffen inte var oproportionerliga i förhållande till de ändamål som skulle skyddas. Intrånget i de dömdas yttrandefrihet kunde därför anses som nödvändigt i ett demokratiskt samhälle för att skydda annans goda namn och rykte eller rättigheter.

Exempelfall – kränkande uttalande om muslimer

Den åtalade hade publicerat en text på en partipolitisk Facebooksida där det påstods att det enligt Koranen är tillåtet för muslimer att våldta kvinnor i Sverige och att “kåta muslimer” har “sjuka, djävulska lustar”. Tingsrätten fann att det var kränkande yttrande, men i en intresseavvägning med hänvisning till Europadomstolens praxis ansåg tingsrätten att det inte var nödvändigt och proportionellt att inskränka den tilltalades yttrandefrihet genom att bestraffa uttalandet. Åklagaren överklagade till hovrätten.

Hovrätten dömde den tilltalade för hets mot folkgrupp. Hovrätten ansåg att inlägget var kränkande och gav uttryck för att personer av muslimsk trosuppfattning generellt skulle anse sig berättigade att utöva sexuellt våld mot kvinnor. Meddelandet var inte en del i en pågående diskussion och inbjöd inte till en sådan, och kunde därmed inte ses som en religionskritisk diskussion. Hovrätten fann att det uttryckte missaktning och undantag från yttrandefriheten kunde göras. Den tilltalade dömdes till villkorlig dom med 60 st. dagsböter. Själva meddelandet hade publicerats på en öppen Facebooksida men tagits bort efter ett antal timmar.

Det är alltså kollektiva gruppen som skyddas, inte enskilda individer som är muslimer. Det är inte relevant om någon muslim sett och blivit kränkt av meddelandet. Det räcker att meddelandet spritts till fler än ett fåtal personer.

Rättsfallet i exemplet heter RH 2017:14.

Sammanfattning

Hets mot folkgrupp är ett brott som skyddar vissa bestämda grupper som kollektiv och inte de specifika individerna, annat än indirekt som del av den större gruppen. Det är ett brott mot allmän ordning, inte mot ett specifikt brottsoffer. Det räcker att uttalandet eller meddelandet anses spritt för att straffansvar ska inträda. Det innebär att fler än ett fåtal personer ska haft möjlighet att se eller höra uttalandet eller meddelandet.

Så i det inledande exemplet om två personer som pratade på bussen och sa det sk. “N-ordet” behöver inte alls en mörkhyad person ha hört uttrycket och blivit kränkt, för att det ska bli hets mot folkgrupp.

Det är också viktigt att ha med sig att den som gjort uttalandet ska ha haft uppsåt till att uttalandet spritts. Så om två personer har ett vanligt samtal på en buss borde det normalt inte vara straffbart, såvida inte personerna talar så högt att de måste haft insikt att fler än ett fåtal personer hade möjlighet att höra uttalandet.

Mina tankar

Nedan är en opinionsbildande text. Syftet med texten kan vara att påverka och åsikterna är skribentens egna.

Hets mot folkgrupp har problem med förutsebarheten som är viktig vid straffbestämmelser, eftersom det i slutänden kan bli en svår avvägning mellan intresset att skydda vissa grupper och den enskildes yttrandefrihet. Det är en grundregel för straffrätten att som enskild ska kunna veta i förväg var gränserna går för att kunna anpassa sitt beteende – det är ju hela poängen med straffrätten. Vi får heller inte glömma att hets mot folkgrupp av normalgraden är i straffhänseende ett allvarligare brott än andra närbesläktade brottstyper, t.ex förtal, olaga hot, uppvigling och olaga diskriminering.

I en demokrati bör och kan inte yttrandefriheten vara absolut, utan behöver begränsas genom förbjudande av mer systematiska uttryck för hot, hat och aggression mot befolkningsgrupper. Det är viktigt för att säkra öppenhet, allas frihet och skydda grundläggande demokratiska värden. Ingen grupp ska känna sig exkluderad på grund av ett hatiskt debattklimat eller i övrigt känna sig utpekad och som en andra klassens medborgare. Frågan är var gränsen ska gå. Det är en mycket svår fråga och i det informationsteknologiska samhället ställs detta på sin spets genom enkelheten att sekundsnabbt sprida uttalanden och meddelanden direkt. Dessutom är det inte svårt idag att sprida uttalanden och meddelanden via internet och gömma sig bakom anonymitet.

Brottet hets mot folkgrupp borde nog genomgå en modern översyn, gärna tillsammans med ärekränkningsbrotten. Brottet infördes redan 1948 i dåvarande strafflagen mot bakgrund av den antisemitiska förföljelsen som kulminerade under andra världskriget. Även om vissa justeringar skett åren 1970, 1982, 1988, 2003 och 2019 är kärnan i bestämmelsen skriven i ett helt annat samhälle såvitt avser bl.a. informationsspridning.

Frågan är om brottet verkligen var menat att tillämpas på de former av nedvärderande uttryck som mest är ett ohyfsat, provocerande och infantilt beteende i kommentarsfält på sociala medier. Denna typ av hat bakom tangentbordet är obehagligt men är väl egentligen relativt ofarligt för den allmänna ordningen. Det obehagliga fenomenet lär knappast påverkas nämnvärt av att en liten andel av dessa (som anmäls och inte har gjort sig anonyma på internet) döms varje år, företrädesvis till böter eller villkorlig dom och böter. Frågan är om inte detta istället urvattnar bestämmelsens viktiga syfte att förebygga mer farliga uttryck och allvarlig förföljelse.

En modern översyn skulle därför behövas där lagstiftaren kanske kan utvärdera det ganska vida och ibland svårtolkade begreppet “missaktning” och uppnå en tydligare avgränsning mellan skyddet för grupper och yttrandefriheten. Detta skulle kunna öka förutsebarheten och därmed ha potential att få bättre genomslag. Det skulle även kunna kombineras med hårdare straff för mer opinionsbildande och farlig hets/förföljelse – det som troligen var syftet från början med straffbestämmelsen.

Att t.ex. kriminalisera anti-demokratiska rörelser, vars ideologi bygger på hot, hat och odemokratiskt maktövertagande, skulle jag se som en mycket effektivare åtgärd för att uppnå syftet än att endast behålla nuvarande utformning av brottet hets mot folkgrupp, även om det ena självklart inte utesluter det andra. Det är de hatiska rörelserna som lär utgöra det största hotet mot samhället, den allmänna ordningen och de skyddade grupperna.

Ur ett ordningsperspektiv känns det märkligt att enstaka hatiska och rasistiska kommentarer på sociala medier bestraffas som brott mot allmän ordning medan politiska rörelser med en rasistisk våldsideologi tillåts organisera sig, bilda opinion och demonstrera på gator och torg.

Det är svåra avvägningar och jag har nog ingen tydligare uppfattning än att det finns behov av att lagstiftningen ses över.

(Om du gillade detta inlägg kanske du också vill läsa om Straffet för mord – en juridisk soppa)

---