Granskningsyttrande och juridisk litteratur
“Ett rekommenderat synsätt för brottsutredande personal är att JO:s och JK:s uttalande som huvudregel ska respekteras och följas, men att dessa måste sättas i sitt sammanhang och vägas mot övriga intressen som ska iakttas, t.ex. effektivt resursutnyttjande, allmänna intressen och målsägandeintressen.”
Beräknad lästid: 4 min.
I serien om praktisk juridisk metod (kopplat framför allt till brottmål) har jag kommit till den sista delen i serien: granskningsyttranden och juridisk litteratur.
Övriga delar i serien:
Föreskrifter, råd och riktlinjer
JO och JK
Alla offentligt anställda står under Justitieombudsmannens (JO:s) tillsyn. JO är ett kontrollorgan och en del av riksdagen. JO utövar tillsyn av den offentliga makten och kan yttrar sig över hur tjänstemän tillämpar de olika författningarna i ärendens handläggning. De uttalande JO gör i sina beslut och granskningsprotokoll är dock inte rättsligt bindande för myndigheterna att följa. JO är ingen rättskälla i egentlig mening, utan mer en institution som utövar granskning av den offentliga makten och i denna granskning gör uttalanden om rättstillämpningen och kan uttala kritik. Av tradition tillmäts JO:s uppfattning om hur lagar och regler ska tillämpas stor betydelse av myndigheterna. Eftersom JO ingår i den folkvalda riksdagens kontrollmakt får det anses följa av grundläggande demokratiska rättsstatsprinciper att myndigheterna tar JO:s beslut och uttalande på allvar och försöker rätta sig efter dess uttalanden. JO ska bl.a. kontrollera att offentliga verksamheter inte gör intrång i enskildas grundläggande fri- och rättigheter och kan därmed anses ingå i medborgarnas rättighetsskydd. Om en enskild känner sig felaktigt behandlad av en myndighet kan denne lämna in en JO-anmälan.
JO har möjlighet att göra vägledande uttalanden som ska bidra till att rättstillämpningen blir enhetlig. Enhetlighet anses främja rättssäkerheten. Vid allvarliga överträdelser kan JO anmäla tjänstemän för prövning av disciplinansvar eller t.o.m. åtala tjänstemän, vilket dock är mycket sällsynt. Om JO ser brister i lagstiftningen kan en kopia av beslutet skickas till lämpligt departement.
Ett annat organ som utövar tillsyn över tjänstemän och kan uttala sig i handläggningsfrågor är Justitiekanslern (JK). JK:s granskning är inte lika omfattande som JO:s och endast ett mindre granskningsärenden med uttalande från JK publiceras årligen. Inte heller JK:s uttalanden är rättsligt bindande för myndigheterna men följs i regel av myndigheterna.
Eftersom det inte finns någon direkt domstolspraxis som behandlar handläggningsfrågor och rättstillämpningen under en brottsutredning får JO:s och JK:s uttalande en särskild betydelse vid förundersökningsfrågor. I många fall kan inte ledning eller svar hittas i rättskällorna och då kan tjänstepersonen hitta vägledning i JO:s eller JK:s uttalande om dessa behandlat situationen i ett av sina ärenden. JO:s och JK:s bedömningar brukar inledas med en gedigen genomgång av rättsläget, som hjälper den som arbetar med förundersökningen att hamna rätt i den rättsliga materian. Även om JO:s eller JK:s ärende inte exakt behandlar samma omständigheter och deras bedömning därmed är direkt överförbar till det aktuella fallet, kan god vägledning hämtas i sammanfattningen av rättsläget.
Ett tips är därför att ha JO och JK som en naturlig källa vid svåra rättsliga frågor som uppkommer under en förundersökning. Detta särskilt när det gäller tvångsmedel och andra ingrepp i enskildas sfär, eftersom JO och JK har ett fokus på frågor som rör rättssäkerhet och enskildas fri- och rättigheter. Att tänka på är att JO och JK har sin tillsynsuppgift och sitt fokus att värna fri- och rättigheter när den offentliga maktutövningen under en förundersökning ställs mot en enskilds intresse. Detta kan medföra att JO:s och JK:s bedömningar emellanåt ter sig färgade av deras uppdrag och behöver läsas kritiskt som alla andra källor.
Ett rekommenderat synsätt för brottsutredande personal är att JO:s och JK:s uttalande som huvudregel ska respekteras och följas, men att dessa måste sättas i sitt sammanhang och vägas mot övriga intressen som ska iakttas, t.ex. effektivt resursutnyttjande, allmänna intressen och målsägandeintressen. Denna avvägning kan av förståeliga skäl färgas i det enskilda fallet utifrån vilken uppgift den som gör avvägningen har – i detta sammanhang värna den enskildas intresse och granska offentliga tjänstemän i förhållande till att ha brottsbekämpande uppgift med en utrednings- och åtalsplikt. JO och JK tar vidare inte hänsyn till myndigheternas resurser eller brist därav, vilket den brottsutredande personalen har att hantera och förhålla sig till.
Övrig granskning
Det finns andra tillsynsorgan som kan uttala sig om frågor som rör förundersökningen.
Åklagarmyndigheten har en tillsynsavdelning som är ansvarig för riksåklagarens rättsliga tillsynsverksamhet. Tillsynen omfattar åklagarens handläggning i enskilda ärenden och avslutas i regel med ett uttalande av riksåklagaren eller vice riksåklagaren. Dessa uttalanden innefattar riksåklagarens syn på rättsläget och kan likt ett uttalande från JO ses som en källa att finna ledning i hur en viss rättslig fråga under en förundersökning ska bedömas eller hanteras. Polismyndigheten har också en tillsynsenhet. Den är underställd Rikspolischefen och i inspektionsrapporterna lämnas rekommendationer.
Det finns en särskild myndighet som bl.a. utövar tillsyn över användningen av hemliga tvångsmedel i en förundersökning, Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden (SIN). SIN har även tillsyn över polisens behandling av personuppgifter och fattar beslut om kvalificerade skyddsidentiteter. Kvalificerad skyddsidentitet är när en polisman med uppgift att delta i spanings- eller utredningsverksamhet får en annan påhittad identitet registrerad i statliga register. I sin tillsyn lämnar SIN uttalanden som berör användningen av hemliga tvångsmedel, rättsläget och hur dessa reglerna bör tillämpas enligt nämndens uppfattning. SIN:s uttalanden kan därför vara värdefulla som källa vid frågor som rör hemliga tvångsmedel.
Litteratur
Den juridiska litteraturen erbjuder en viktig källa vid tolkning och tillämpning av rättsreglerna. Den rättsvetenskapliga litteraturen kallas doktrin och ses som en rättskälla. Doktrinen innefattar doktorsavhandlingar inom rättsvetenskap, olika akademiska verk och artiklar i juridiska tidskrifter. De mest framträdande juridiska tidskrifterna är Svenskt Juristtidning (SvJT) och Juridisk Tidskrift (JT). De rättsvetenskapliga alstren som ses som rättskälla bör skiljas från juridiska läroböcker och övrig litteratur med juridisk inriktning.
Mest framträdande för brottmål är lagkommentarerna till rättegångsbalken, brottsbalken och förundersökningskungörelsen (utgivna av Norstedts Juridik). Varje paragraf i författningarna är kommenterade av juridiska experter inom området. I kommentaren sammanfattas det viktigaste från bestämmelsens förarbeten och de viktigaste rättsfallen där bestämmelsen prövats. I förekommande fall refereras även till granskningsuttalanden från JO och JK. Lagkommentarerna är utan tvekan den viktigaste källan för att snabbt skaffa sig en bra bild av hur en bestämmelse är tänkt att tolkas och tillämpas. För en praktiker som arbetar med brottmål behöver den juridiska metoden i de flesta fall inte vara mer djuplodad än så.
Förutom lagkommentarerna finns en del annan litteratur som bör nämnas och är bra källor kopplat till brottmål.
- Straffprocessuella tvångsmedel – när och hur får de användas? (Karnov Group). Verket är skrivet av Gunnel Lindberg. Straffprocessuella tvångsmedel är en gedigen sammanställning på närmare 1 000 sidor som kan användas som uppslagsverk vid frågor som rör eller angränsar till tvångsmedelsanvändning.
- Bokserien Praktisk process (Iustus) av Robert Nordh är i de delar som berör frågor som är relevanta för brottmål en bra och lättillgänglig kunskapskälla. Serien är skriven med praktisk inriktning och är relativt lättläst även för en icke-jurist. Relevanta delar är följande.
- Del 2: Processens ram i brottmål : om gärningsbegreppet, ändring och justering i åtal m.m.
- Del 3: Enskilt anspråk : om handläggning av civilrättsliga anspråk i samband med åtal för brott
- Del 4: Tvångsmedel : kvarstad, häktning, beslag, husrannsakan m.m.
- Del 5: Rättegångshinder : om forum, talerätt, åtalsrätt m.m.
- Del 6: Bevisrätt A : allmänna bevisfrågor. Om ansvaret för bevisning, vittne, syn, sakkunnig m.m.
- Del 7: Bevisrätt B : bevisbörda och beviskrav
- Del 8: Bevisrätt C : bevisvärdering
- Studier rörande påföljdspraxis m.m. (Jure) Verket är för närvarande sammanställt och författat av Martin Borgeke, Catharina Månsson, Gina Kezovska och Björn Hansson. Tidigare brukar omnämnas ”Sterzel” efter sin grundförfattare och är en gedigen genomgång av påföljdspraxis med praktisk inriktning bl.a. flertalet hjälptabeller. Detta verk och Att bestämma påföljd för brott (Norstedts Juridik) skriven av Martin Borgeke och Marie Heidenborg, är grundverken på påföljdsområdet.