Förstå och tolka lagregler
“För att förstå innebörden och betydelsen av en bestämmelse kan det vara till god hjälp att analysera dess uppbyggnad och definiera dess olika komponenter.”
Beräknad lästid: 8 minuter.
Förkortningar: RB = Rättegångsbalken (lagen som reglerar domstolsprocesser); BrB = Brottsbalken (huvudlagen som innehåller straffrättsliga regler);
Jag fortsätter mina inlägg om praktisk juridisk metod genom några tankar om och tips kring att tolka lagbestämmelser.
Inlägg i serien om praktisk juridisk metod (framför allt kopplat till brottmål):
Föreskrifter, råd och riktlinjer
Granskningsyttranden och juridisk litteratur
Grunddragen för lagbestämmelser
För en ovan kan det vara svårt att läsa och tolka olika lagbestämmelser. Bestämmelser är ofta skrivna på ett svårtillgängligt språk innehållande långa meningar och syftningar som kan vara svåra att härleda. Det är ett paradoxalt förhållande att statsmakten genom straffrätten i mesta möjliga grad vill påverka enskildas handlingar, men utformar bestämmelserna på ett sätt som gör dem svårtillgängliga för enskilda. Detta har dock blivit avsevärt bättre på senare år då många språkliga förenklingar och moderniseringar skett av lagar.
För att förstå innebörden och betydelsen av en bestämmelse kan det vara till god hjälp att analysera dess uppbyggnad och definiera dess olika komponenter. Nedan följer ett exempel på en bestämmelse i RB.
36 kap. 13 § RB
Ed får inte avläggas av
1. den som är under femton år; eller
2. den som på grund av en psykisk störning befinns sakna erforderlig insikt om betydelsen av ed.
Ej heller må i brottmål ed avläggas av någon den tilltalade närstående, som avses i 3 §. Lag (1991:1549).
Denna lagbestämmelse behandlar vittneseden i domstol och innehåller olika rättsregler. Den första regeln är att vittnesed inte får avläggas av den som är under 15 år. En tydlig och enkel regel som är lätt att förstå innebörden av. Rättsregeln är undantagslös och förbjuder domstolen att kräva att en person under femton år ska avlägga vittnesed.
Vidare förbjuder nästa del av bestämmelsen att vittnesed inte får avläggas av en person som på grund av sin psykiska störning saknar nödvändig insikt om edens betydelse. Notera det ålderdomliga språket ”befinns” och ”erforderlig”. Denna rättsregel är inte lika tydlig till sitt innehåll som den föregående. För att tillämpa denna rättsregel måste domstolen definiera begreppet psykisk störning. När är en person psykiskt störd? Vilken utredning behövs för att bedöma det? Vem har ansvar att ta fram den utredningen?
Domstolen måste använda en juridisk metod för att tolka begreppet ”psykisk störning” i rättsregelns lydelse. Därutöver måste domstolen göra en bedömning om den psykiskt störde personen har förmåga att förstå vittnesedens betydelse. I den senare delen inbjuder bestämmelsen till tolkningsfrågor som behöver lösas med en juridisk tolkningsmetod. Läs t.ex. om rättskällan förarbete här.
Ytterligare att notera är att ordet eller anges mellan de två punkterna. Detta visar att det räcker att en av de två punkterna är uppfyllda för att vittnesed inte får avläggas. I andra bestämmelser kan och anges mellan olika punkter och då måste alla förutsättningar vara uppfyllda för att rättsregeln ska tillämpas på det sätt som avses.
I tredje stycket sker en hänvisning till en annan paragraf i samma kapitel i RB. Får att definiera rättsregeln i tredje stycket behöver läsaren leta upp och läsa ytterligare en bestämmelse.
Inom parates efter bestämmelsen anges när bestämmelsen senast ändrades. I detta fall ändrades den senast genom SFS 1991:1549, alltså lag nummer 1 549 under 1991.
Analyserar vi bestämmelsen om vittneseden ovan finner vi olika karaktäristiska drag som förekommer i bestämmelser som kan kopplas till olika begrepp.
- Bestämmelsen innehåller handlingsregler. Den reglerar hur domstolen ska eller inte ska handla i vissa beskrivna situationer. Bestämmelsen har en tydlig mottagare eller adressat – domstolen.
- Bestämmelsen innehåller rekvisit. Det är rättsliga förutsättningar som kan eller inte kan vara uppfyllda, t.ex. ”under femton år”. Det underlättar att tänka på lagens rekvisit som något som krävs för att något ska vara hända. En minnesregel är att tänka på engelskans “required”, kopplat till betydelsen “nödvändigt” eller “det som krävs” = det som krävs för en viss juridisk effekt, i detta fall att ed inte ska avläggas. En annan minnesregel kan vara att tänka på rekvisita i kontexten teaterföreställning. Det som krävs för att det ska bli teater av att flera personer pratar med varandra på en scen. Åldern “under femton år” är i sig är ett rättsfaktum, en omständighet som uppfyller ett rekvisit. Bevis t.ex. i form av utdrag ur folkbokföringsregistret om födelsetiden är ett bevisfaktum som kan styrka rättsfaktumet åldern så rekvisitet ”under femton år” uppfylls.
- Bestämmelsen innehåller en rättsföljd om rekvisiten är uppfyllda. Om vittnet är under femton år är rättsföljden att ed inte får avläggas. Annorlunda uttryckt innebär uppfyllelse av rekvisitet ”under femton år” att rättsföljden edsförbud inträder.
- Bestämmelsen är processuell. Den reglerar själva förfarandet i domstol och är inte en materiell bestämmelse som reglerar sakförhållandet mellan olika parter eller rättssubjekt (fysiska och juridiska personer).
- Bestämmelsen är förbjudande. Den förbjuder genom uttrycket får inte domstolen att avkräva vittnesed i vissa fall. Andra bestämmelser kan vara tillåtande ofta med ”får” eller ”kan” som huvudverb eller tvingande med ”ska” som huvudverb.
- Bestämmelsen är absolut. Om förutsättningarna bedöms vara uppfyllda finns inget utrymme för att avkräva vittnesed. Det finns ingen ventil som öppnar för domstolen att ändå kunna besluta att ed ska avläggas när förutsättningarna för edsförbudet bedöms vara uppfyllda.
- Bestämmelsen innehåller en direkt hänvisning till en annan bestämmelse nämligen 36 kap. 3 § RB.
- Bestämmelsen har en implicit indirekt hänvisning till andra bestämmelser. Begreppet ed används och vad den innebär definieras i en annan bestämmelse, 36 kap. 11 § RB.
- Bestämmelsen utgör en undantagsregel. Huvudregeln enligt 36 kap. 11 § RB är att vittne ska avlägga ed.
Varje bestämmelse har sin karaktär och kan analyseras enligt med ovan använda begrepp och dess motsatser.
Ytterligare exempel
I 1 kap. 2 § första stycket BrB anges att en handling ska anses som brott endast om den begås uppsåtligen. Denna bestämmelse manar inte till handling eller förbjuder inte viss handling, utan är en definitionsregel som reglerar hur ett begrepp som används ska definieras.
I 1 kap 2 § första stycket RF anges att den offentliga makten ska utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet. Denna bestämmelse manar inte heller inte till en konkret handling eller förbjuder viss konkret handling, utan är en värderegel som uttrycker ett önskat värde som ska prägla den offentliga makten.
Bestämmelser kan således grovt delas upp i några huvudformer: positiv handlingsregel (gör så!), negativ handlingsregel (gör inte så!), definitionsregel (tolka så!), positiv värderegel (sträva efter detta!) eller negativ värderegel (sträva inte efter detta!).
I 3 kap. 5 § BrB anges att den som tillfogar annan person kroppsskada, sjukdom, smärta eller försätter annan i vanmakt ska dömas för brottet misshandel. ”Tillfoga”, ”annan person”, ”kroppsskada”, ”sjukdom”, ”smärta”, ”försätta” och ”vanmakt” är rekvisit, dvs rättsliga förutsättningar, som ska vara uppfyllda för att en viss rättsföljd ska inträda – den ansvarige ska dömas för misshandel. Bestämmelsen innehåller en materiell rättsregel – har ett faktiskt sakinnehåll som reglerar rättsförhållandet mellan enskilda. Den anger inget om själva processuella förfarandet, t.ex. om ett vittne ska avlägga ed vid en domstolsförhandling som rör brottet misshandel.
Observera att alla krav som måste vara uppfyllda för en viss rättsföljd inte alltid finns i samma bestämmelse. För att den person som tillfogar annan t.ex. smärta ska dömas för misshandel krävs enligt 1 kap. 2 § första stycket BrB att den handlingen som orsakat smärtan ska ha begåtts uppsåtligen (anses skett med insikt eller avsikt). Varje rekvisit ska ha subjektiv täckning, dvs. enligt huvudregeln täckas med uppsåt. Detta kallas täckningsprincipen och är en central princip inom straffrätten. Såväl tillfogandet och smärtan måste således vara täckt med gärningspersonens uppsåt. Om handlingen varit en olyckshändelse eller om gärningspersonen inte kunde räkna med att handlingen skulle orsaka smärta ska denne inte dömas för misshandel, eftersom samtliga rekvisit inte är täckta med uppsåt.
I 24 kap. 1 § första stycket RB anges att den som är på sannolika skäl misstänkt för brott av visst allvar får häktas under vissa förutsättningar. Bestämmelsen är tillåtande och möjliggör en rättsföljd – häktning av den misstänkte.
I paragrafens andra stycke anges att häktning ska ske om brottet inte ger lindrigare straff än fängelse två år (huvudregel), om det inte är uppenbart att skäl för häktning saknas (undantagsregel). Andra stycket är en tvingande rättsregel och häktning är inte bara möjligt utan måste ske om det är frågan om ett så allvarligt brott och det inte är uppenbart att skäl saknas. Rättsregeln är inte absolut utan är relativ och lämnar utrymme för andra handlingsalternativ om starka motskäl finns. Vidare innebär rättsregeln en rättslig presumtion. Regeln presumerar (utgår ifrån) att den som är misstänkt för ett så allvarligt brott ska häktas om inte annat visas eller framkommer. I praktiken innebär det att åklagaren inte behöver visa att det finns tillräckliga häktningsskäl utan såvida inget annat framkommer som talar i annan riktning ska den misstänkte häktas. De särskilda skälen för häktning presumeras, lagen utgår från att de normalt är uppfyllda.
I samma paragrafs fjärde stycke anges att om det kan antas att påföljden kommer bli endast böter får häktning inte ske. Rättsregeln i denna del är därmed absolut och förbjudande.
Sammanfattning analysera en lagbestämmelse
Låt oss nu ta en bestämmelse i BrB och analysera dess innehåll och tillämpning utifrån ovan identifierade karaktärsdrag och begrepp.
36 kap. 1 § BrB
Utbyte av ett brott enligt denna balk ska förklaras förverkat, om det inte är uppenbart oskäligt. Detsamma gäller vad någon har tagit emot som ersättning för kostnader i samband med ett brott, om mottagandet utgör brott enligt denna balk. I stället för det mottagna får dess värde förklaras förverkat.
Detta är en positiv handlingsregel som manar till en handling nämligen att förklara egendom eller ett egendomsvärde förverkat under vissa förutsättningar. Handlingsregeln är adresserad till beslutsför myndighet eller domstol. Vilka det är framgår av behörighetsregler i andra lagar och förordningar.
Notera att begreppet förverkat finns inte förklarat i bestämmelsen utan i en definitionsregel i kapitlets sista bestämmelse, 36 kap. 17 §. Där anges att förverkad egendom ska tillfalla staten. Bestämmelsen innehåller alltså en implicit, icke uttalad, hänvisning. För att förstå bestämmelsens hela innehåll och tillämpning behöver bestämmelsen läsas ihop med en annan bestämmelse.
Bestämmelsens innehåll är materiellt då det reglerar sakförhållandet mellan olika parter eller rättssubjekt. Den reglerar ägandeförhållandena för egendom som är utbyte av brott (brottsvinster). Det är således inte en processuell regel då det inte anges något i bestämmelsen om själva förfarandet där förverkandefrågan ska prövas och avgöras.
Verbet “ska” visar att bestämmelsen är tvingande. Om förutsättningarna är uppfyllda ska förverkande ske. I sista meningen finns däremot en tillåtande rättsregel som gör det möjligt att i stället förverka egendomens värde.
Genom att det anges att förverkande ska ske om det inte är uppenbart oskäligt är bestämmelsen inte absolut, utan relativ. Brottsutbyte måste inte alltid förverkas, utan det finns utrymme för att inte förverka. En stark huvudregel är dock att förverkande av brottsutbyte ska ske. Från denna starka huvudregel finns dock en undantagsregel om det vid en skälighetsbedömning framstår som uppenbart oskäligt att förverka brottsutbytet. Annorlunda uttryckt föreligger en rättslig presumtion för att brottsutbyte ska förverkas. I och med att oskälighetsundantaget är förstärkt med ordet ”uppenbart” är presumtionen för förverkande extra stark. Det krävs således alldeles speciella undantagsfall för att inte brottsutbyte ska förverkas. Om ett förverkande endast framstår som oskäligt ska förverkande ändå ske.
Bestämmelsens grundrekvisit är att brottsutbyte finns, alltså att det har begåtts ett brott som genererat ersättning. Ett alternativt rekvisit är att någon mottagit ersättning för kostnader i samband med brott om mottagandet är brottsligt enligt brottsbalken. Finns det ett brottsutbyte eller har ersättning för kostnader mottagits i samband med brott och mottagandet är brottsligt enligt brottsbalken blir rättsföljden att utbytet, det mottagna eller dess värde ska förklaras förverkat, alltså tillfalla staten. Det finns ett motrekvisit som anger att om förverkande är uppenbart oskäligt ska förverkande inte ske.
I bestämmelsen finns inga direkta hänvisningar till andra bestämmelser. Däremot finns andra bestämmelser som påverkar och fyller ut bestämmelsens betydelse.
I kapitlets 1 a § finns en definitionsregel som anger hur begreppet uppenbart oskäligt ska tolkas. Där anges att det bl.a. ska beaktas om det finns anledning att anta att skadeståndsskyldighet i anledning av brottet kommer att åläggas eller annars bli fullgjord. Detta innebär att om en tjuv stjäl en sak från en målsägande är det brottsliga utbytet stöldgodsets värde. Om tjuven blir skyldig att betala tillbaka värdet till målsäganden genom skadestånd kan det vara uppenbart oskäligt att även förverka värdet av stöldgodset. Då skulle tjuven få betala två gånger för samma egendomsvärde. Om målsägande inte har ersättningskrav gentemot tjuven ska dock stöldgodsets värde enligt den starka huvudregeln förverkas.
I kapitlets 1 c § finns en definitionsregel som anger innebörden av vad som ska innefattas i begreppet brottsutbyte. Där anges att som utbyte av ett brott anses vid förverkande även egendom som har trätt i stället för utbyte, avkastning av utbyte samt avkastning av det som trätt i stället för utbyte. Det innebär att om en tjuv stulit en tavla som vid stöldtillfället var värd 100 000 kr och tavlan ökar i värde efter stölden om senare är värd 200 000 kr, ska även den tillkommande värdeökningen om 100 000 kr anses vara utbyte av stölden, totalt 200 000 kr.
I kapitlets 5 § anges vilka som kan drabbas av förverkande. Där anges att förverkande får ske bl.a. hos gärningsmannen eller annan som medverkat till brottet, den som genom brottet beretts vinning eller den som efter brottet förvärvat egendomen i ond tro.
Som nämnts ovan finns i kapitlets 17 § en definitionsregel av vad förverkande innebär, att egendom eller dess värde ska tillfalla staten.
Fallexempel, tillämpa kvarstadsbestämmelsen
26 kap. 1 § RB
Är någon skäligen misstänkt för brott och kan det skäligen befaras, att han genom att avvika eller genom att undanskaffa egendom eller annorledes undandrager sig att betala böter, värdet av förverkad egendom, företagsbot eller annan ersättning till det allmänna eller skadestånd eller annan ersättning till målsägande, som kan antagas komma att på grund av brottet ådömas honom, får förordnas om kvarstad på så mycket av hans egendom att fordringen kan antas bli täckt vid utmätning.
Vid en första genomläsning av lagtexten kan den kännas krånglig och svår att tillämpa. Låt oss bryta ut den i olika delar. Avskalat innehåller den två huvudrekvisit och en rättsföljd.
Rekvisit 1: Skäligen misstänkt. En grundförutsättning för att kvarstad är att någon är skäligen misstänkt för ett brott.
Rekvisit 2: Risk att inte betalar den skuld som uppkommer i ärendet. Den andra grundförutsättningen är att den misstänkte skäligen kan antas undandra sig att betala den skuld som kan följa av brottet, alltså ersättning till staten eller till målsäganden.
Rättsföljd: Kvarstad får förordnas av egendom så skulden täcks. I praktiken beslutar domstol om kvarstad av så stor del av den misstänktes egendomar att den förmodade framtida skulden kommer täckas. Domstolens beslut skickas till Kronofogden som verkställer kvarstaden och säkrar egendom så att inte den misstänkte har möjlighet att göra sig av med egendomen. På det stora hela ett ganska okomplicerat förfarande trots att lagtexten vid en första anblick kan kännas snårig.
Praktiska råd vid tolkning av bestämmelser
- Var observant på tidsaspekten. Bestämmelser kan ändras så kontrollera att det är den gällande lydelsen du tillämpar. Ett råd är därför att söka lagtext genom databaser som uppdateras i takt med lagändringar och inte från tryckta källor. Det finns övergångsbestämmelser vid lagändringar som anger hur tidsaspekten ska hanteras t.ex. om en ny lag eller en ny lydelse i lagen ska tillämpas på förhållanden innan den nya lagen eller den nya lydelsen trätt i kraft. Eftersom det inom straffrätten finns ett förbud mot retroaktiv strafflagstiftning förekommer det att brottsliga handlingar prövas mot en tidigare gällande lydelse av lagbestämmelsen. Den bestämmelse som gällde vid tidpunkten för den brottsliga handlingen ska i regel tillämpas.
- Var observant på om bestämmelsen är tvingande, tillåtande eller förbjudande. Leta efter nyckelverben ”ska” eller ”får”. Om du är adressaten, fråga dig om bestämmelsen erbjuder ett verktyg eller begränsar ett handlings- eller beslutsutrymme.
- Var observant vid uppräkningar i bestämmelser om alla förutsättningar måste vara uppfyllda eller om det räcker med en endast en av förutsättningarna. Leta efter ”och” samt ”eller” mellan de olika förutsättningarna.
- Skaffa dig en snabb översikt av den aktuella lagen eller det aktuella kapitlet i lagen för att inte missa viktiga definitionsregler och andra bestämmelser som kan inverka på hur den bestämmelse du läser ska tillämpas.
- Om bestämmelsen är svår att förstå kan du dela upp den utifrån de olika rekvisiten. Ofta kan en lång och svårtillgänglig bestämmelse förenklas genom att bryta ut de olika delarna.